Jockie

Har ni tänkt på att man vill att ens liv ska kännas som en film? I filmer är människor aldrig ensama, även om de är ensamma så finns vi alltid framför tv:n/bion/datorn och iakttar dem. De känner sig inte förföljda, de vet bara att någon är med dem och att deras ensamhet blir uppmärksammad. Det känner jag avsaknad av när jag är ensam, jag är ensam utan att någon ser. Utan artt någon gråter. Utan att någon skrattar. Utan att någon är med mig i min ensamhet. I verkliga livet har ensamheten ingen betydelse för alla andra, det är bara du där, du och ingen annan. Känner du då att du saknar att någon såg dig där i din ensamhet? Vill inte du att din ensamhet gör betydelse för någon annan? I din ensamhet gör du saker och är på vissa sätt som säkert skulle kunna göra andra intresserade. När du sitter i dina fula kläder och tittar på tv och äter glass. Känner inte du som jag att du saknar någon som faktiskt märker att du sitter där, framför tv:n och gör din ensamhet betydelsefull?

I filmer finns också musik som förstärker känslor, stunder och situationer. I livet finns ingen musik, förutom den du har inne i huvudet. Känner inte du också att när du går på gatan och faktiskt hör en bra låt med härlig rytm att din kropp fylls med självförtroende och glädje. Genast börjar ett smile bildas och dina steg blir mer bestämda och du känner hur något inom dig växer. Du kanske känner dig oslagbar? Idag när jag gick med härlig snabb fart nedför Kungsgatan bort mot Skvallertorget lade jag märke till rusningstrafiken, alla ska hem från jobbet eller bara iväg. Folk tutade och folk gick omkring, på vägen, på trottoaren, på cykelbanan. Bredvid mig kör en bil upp med nedvevade rutor och bilens stereo fyller luften med orientalisk musik och för några sekunder stannar världen till och jag känner att jag är med i en film. Det känns som jag är mitt i det svinlande Calcutta bland människor, mopeder och kor. Sedan åker bilen iväg och jag är tillbaka i verkligheten.

Kommer mitt liv bli en film?